Under hösten 1955 bestämde Eivor och Gudmar att försöka finna ett
sommarställe, som de kunde hyra. De satte ut annonser i ett flertal
lokaltidningar tidigt 1956 och valde några alternativ som verkade bäst i
februari.
Samtidigt hade Gudmar ett uppdrag för AB Zinkgruvor och skulle göra ett
besök i Garpenberg. Han frågade då om Eivor fick vara med på lunchen,
vilket hon naturligtvis fick. Men värden frågade vad hon hade för ärende
i februari månad i Garpenberg. Gudmar berättade då planerna på att
besöka olika alternativa sommarbostäder. Då ska ni åka till Björkebo
sade han. Det är f.d. chefsbostaden till Lövåsens Gruva i Nyberget, som
är nedlagd sedan tre år och vi vill sälja det huset.
De åkte dit och huset förevisades. Det var massor med snö och de fick
pulsa ned till huset från vägen. När de kom in i köket tittade Eivor ut
genom fönstret och frågade förmannen, som var med från Zinkgruvor, om
utsikten hon såg var en snöbelagd sjö eller stora fält. ”Det är en sjö”
sa han. ”Då tar vi det här!” sa Eivor, och så var saken avgjord. Några
besök hos de andra alternativen blev inte av.
Gudmar hyrde huset i ett år med option att köpa det. Han hade slutat röka på order av en läkare efter att ha genomgått en dubbelsidig lunginflammation i början av 1955. I stället lade han undan lika mycket pengar varje vecka som han tidigare köpt bl.a. feta havannacigarrer för. Det räckte till grundplåten för köp av Björkebo våren 1957!
Enligt Gudmars och Eivors önskan har Björkebo utvecklas till att bli en plats för efterföljande generationer att träffas. Utöver helger och semestrar träffas vi regelbundet på den s.k. Björkebodagen sedan 1993.
Familjen hade hyrt Björkebo fr o m 1 maj och åkte dit på Valborgsmässoafton. Vi hade inga möbler utan sov på tältsängar och luftmadrasser. Vi satt på trälårar och levde primitivt. Men Gudmar och Eivor visste på råd. Erik Vällfors, möbelhandlare i Falun och som de träffat sommaren 1943, när de besökte brodern Olle Vällfors, som arbetade i Rönnskär, erbjöd sig att sälja kvalitetsmöbler som blivit över till ett vänskapspris. Familjen Vällfors kom och tittade. Sedan möblerade Erik upp Björkebo, tillsammans med det som vi transporterade upp från familjens permanenta bostad i Ängby utanför Stockholm.
Dessvärre visade det sig att vattnet på Björkebo var dåligt. Vi hade anat det, då folk ibland blev sjuka, när de kom. Det som kom att leda till åtgärder var i juni månad då Gudmar reste runt med teknologerna och landade i Hofors. Två teknologer fick inte plats på boendet, så han erbjöd dem att bo över på Björkebo. De var de enda i gruppen, som blev sjuka.
Vattenprov togs, och det kom ett iltelegram: ”Får ej användas ens till tvätt”
Då det stod i köpekontraktet att vattnet skulle vara bra, så fick AB Zinkgruvor borra. Platsen kunde vi bestämma själva. Det blev vid Lillstugans västra gavel. Borrningen, som skedde med stötstångsteknik, pågick i ett halvt år! Då gav Zinkgruvor upp och skulle börja koppla ihop Björkebo med Trädgårds, våra grannar, källa i backen mot tjärnen. Gudmar gick då in och betalade ytterligare en veckas borrning. Sista dagen, d v s någon gång vid årsskiftet, kom vattnet (12 l/min) i borrhålet. Hålet sades vara 80 m djupt.
Behovet av gästrum växte snabbt med tilltagande mängd besökande. Efter att Lotta och Perra rensat ”Lillstugan”, som tidigare varit djurstall, och målat golvet med en berusande röd spritbaserad betongfärg kunde Eivor realisera det hon funderat på. Det bestod i att måla väggarna med dalmålningar. Hon målade två figurer, en skottkärra och en brunn på långväggen. Det symboliserade Gudmars och Perras jobb att flytta massorna.
Under dessa första år hade familjen ingen egen badplats, utan utnyttjade den badplats som vi hade gemensam med familjen Trädgårds via ett servitut.
I augusti 1958 var loftet, d v s rummet ovanför Lillstugan, färdigt. Det hade förut inte haft något golv, utan det låg hyvelspån på Lillstugans tak. August Körning och Gunnar Nynäs hade inrett det. Därigenom var halva huset Lillstugan inrett.
En ny generation började växa till och det började bli trångt. Men det gick bra. 1968 köpte Gudmar nuvarande Gustavsbo 1:15 från Trädgårds. Syftet var att bereda plats för fler hus för kommande generationer. Det visade sig snabbt att vi var tvungna att hitta på ett sätt att förhindra att den nya marken växte igen. En självgående motorgräsklippare inköptes, men det var ett heltidsjobb att klippa hela området. Då mätte Gudmar o Perra upp det genom att lokalisera mittpunkten på de cirklar som kunde täcka så stor del av gräsytan som möjligt. Där slog vi ner galvade stålrör och markerade dem med en pinne. Ett längre och tunnare rör kläddes in med två plankstumpar, så att omkretsen blev c:a 80% av gräsklipparens knivlängd. Hela grejen fick också en dörrstopp så att den inte kunde snurra. En tvättlina lindades på plankorna och kopplades till en bakhjulsdriven gräsklippare som släpptes i väg och gick i spiral utåt alldeles för sig själv tills den fastnade mot något träd eller liknande. Då flyttades pinnen till ett nytt rör på en annan plats, tills allt var klippt. Många var de bilar som susat fram på vägen och tvärnitat och stirrat på gräsklipparen, och Björkebo blev känt som ”Huset med gräsklipparen”. För att rationalisera hade vi två pinnar och två maskiner som gick runt på det här sättet plus en tredje för att klippa alla ”trianglar” som bildats mellan de stora cirklarna. Det hela pågick från 1968 till 1991, då vi köpte en trädgårdstraktor.
En ny badplats anlades genom att helt enkelt först göra det möjligt att komma dit med lastbilar, och sedan tippa sand i sjön i tillräcklig omfattning, så att det blev en bra botten.
Hösten 1968 beslöts att bygga om Lillstugan från att vara gästrum,
vedbod, verktygsförråd och oanvänd torrtoa, till ett fungerande
bostadshus. Samtidigt beslöt vi att bygga om den NÖ delen av stora
huset, d v s pannrum, kök och badrum.
Köksdörren, som hade varit på den norra gaveln flyttades till sjösidan,
varigenom kommunikationerna i huset underlättades väsentligt.
Ombyggnaden startade senhösten 1968 och var färdig till våren 1969.